hefvelindahlberg

Sitter och rensar bland gamla dockument på min dator och hittar ett arbete som skrevs för nästan exakt ett två år sen!
Det är ett arbete som rör min syster!
Kommer inte ihåg vad det för för uppgift men när jag läser igenom det idag så fick det mig att fälla en tår...
Såhär lyder den:



Alltid älskad, aldrig glömd,

Jag släpper pennan som kändes flera kilo tung. Mina händer är genomblöta av svett, min arm är stel och fingrarna värker. Tårarna rinner snabbt nerför mina varma kinder. Jag hade äntligen skrivit klart brevet där mina känslor och tankar stod fint och ordentligt nedskrivna.
Jag känner att klumpen i magen bara växer. Jag glider sakta av stolen och kryper ihop på golvet med brevet i min vänstra hand och din tröja i min högra. Jag slöt mina ögon men tårarna fortsatte att rinna. Från ingenstans börjar låten spelas, vår låt.

När jag tänker tillbaka på dessa tider och drömmar vi lämnade kvar, fylls jag av glädje eftersom jag var välsignad att få ha dig i mitt liv.
I mina drömmar kommer jag alltid att se dig sväva ovan för skyn i mitt hjärta.
Det kommer alltid att vara en plats för dig i hela mitt liv.
Jag ska hålla en del av dig med mig och var jag än är så kommer du att finnas.

Du visade mig hur det kändes att känna himlen inom räckhåll.
Jag kommer alltid att komma ihåg all styrka du gav mig. Din lärlek du gav mig gjorde det troligt. Åh, jag är skyldig dig så mycket för det. Du fanns där för mig.
När jag tittade på dig kunde jag se, mitt ljus, min styrka och jag vill tacka dig på alla sätt för att du var där, där för mig.

För alltid.

Älskade syster, min bästa vän. Plötsligt en dag något oväntat sker, livet blir aldrig det samma mer. Alltid älskad, aldrig glömd.

”There you’ll Be” sjungs av Faith Hill och är med i Pearl harbor. Det är din och min favorit låt, vår favorit låt. Vi har hunnit dela så mycket men på så liten tid.  Att ta dig ifrån oss redan är inte rättvist utan tvärt om, bara orättvist! Det finns så mycket mer som du behövs till här nere.

På mindre än en sekund, slogs hela min värld i spillror.
Mindre än en enda liten sekund, en enda korsning.
En sekund tidigare eller en sekund senare så hade han kanske inte tagit dig ifrån oss.
Det finns så många om, så många hur och framför allt så många varför. Så mycket som vi aldrig kommer få svar på. Det finns så många frågor som jag kommer att få leva med resten av mitt liv och som jag kommer få bära med mig varje dag.

Hopplöshet. Den känslan finns där alltid, varje sekund, men idag är den starkare. Idag är det så tydligt att allt som hänt har blivit så klart och värkligt. Varje andetag, varje rörelse är en större ansträngning än vad jag klarar av. Det gör så fruktansvärt ont!

Det känns som om jag har en yta där jag är starkare än vad jag egentligen är. Som om jag på utsidan kan se normal ut fast jag faller i bitar inom mig, som om jag kan le på utsidan fast jag gråter på insidan. Jag vet att ingen förväntar sig att jag ska vara stark, det har inte gått mer än 2 veckor, men för mig känns de som en evighet, som så mycket mer. Snälla, väck mig ur den här hemska mardrömmen. Det är verkligen inte kul längre. Jag saknar dig så himla mycket min syster.

 Plötsligt kan jag inte andas, det gör så ont och tar emot. Plötsligt existerar inte framtiden. Plötsligt orkar jag inte längre, allt känns meningslöst. Pennspetsen bryts och jag känner hur tårarna börjar rinna. Jag upprepar i mitt huvud, Hur ska jag kunna leva utan henne? Hur kan hon inte finnas mer?
Jag tar upp en ny penna, försöker att torkar tårarna och fortsätter skriva.

 Tanken på vardagen som den är nu är fruktansvärd och tanken på hur vi hade det är ännu jobbigare. Vem skall nu ge mig råd om killar eller hjälpa mig med engelskan när det behövs? Vem ska nu komma inspringandes på mitt rum och skrika efter sina kläder?

Alla säger att du alltid kommer att finnas med mig. Men det gör ingen skillnad nu, för nu finns bara vetskapen om att du inte finns vid mig. Att du inte finns där när jag somnar eller när jag vaknar. När folk säger till mig att jag kommer klara "den vanliga världen" så småningom och att den kvävande, överväldigande känslan av hopplöshet inte skulle uppta varje sekund av mitt liv så kan jag inte tro dem. Jag är fast i allt det mörka och kalla och jag ser ingen utväg. De har säkert rätt men jag vet inte om jag någonsin kommer riktigt förstå hur verkligt allt är och att jag aldrig mer kommer att träffa min syster.
Varje natt när jag ska somna spelas olyckan upp framför mina ögon, om och om igen. Alla groteska bilder jag har sett från olyckan och sjukhuset.
När jag ser tillbaka på allt så känns det som igår. Varje dag är så lång och varje vecka är en evighet. Hur ska jag då klara resten av livet? Hur kan du göra såhär mot mig?  Du lämnade mig liten och ensam.

Ibland kommer stunderna då allt blir så fruktansvärt verkligt, då jag bara vill gömma mig, då jag inte orkar längre. När allt blir kallt och insikten om att det här är på riktigt, att du inte finns mer, blir så stor. När jag tappar fästet totalt. I skolan är det säkert att falla, där finns det alltid folk som kunde se på mig när det blev för mycket och som då kunde fånga mig.

Det är inte bara jag som mår dåligt. Mamma gråter hela tiden och orkar inte gå till jobbet och här om dagen så skulle jag låna kläder av mamma och då hittade pappa gråtandes i garderoben med ett familjefoto i handen. Kan du tänka dig pappa som aldrig gråter! Hela livet har blivit förstört för oss alla, vi är inte en hel familj längre.

Bläcket i pennan började ta slut. Jag tryckte hårdare och hårdare för att få ut de sista dropparna men det hjälpte inte. Jag blev så frustrerat att jag kastade iväg pennan och lyckades träffa min systers porslinsdocka som hon älskade när hon var liten. Den föll ner från hyllan och gick i tusen bitar. Jag sprang fram till de små bitar som jag försökte samla ihop och föll ner på knä. Varför måste du göra allt så jävligt svårt? Skrek jag. Sakta men säkert reste jag mig upp, gick med tunga steg fram till det gamla skrivbordet och tittade ner på det vackra pappret och fällde ännu en tår.

Jag blir rädd ibland när jag säger hejdå till någon. Rädd att jag aldrig ska se dem igen. Sista gången jag sa hejdå till dig var inget särskilt utan bara ett vanligt hejdå.

Jag bara faller och faller. Jag orkar inte hålla mig uppe längre. Jag orkar inte med sorgen och smärtan, allt gör så ont. Så fort jag tror att jag hittat något att hålla fast vid faller jag igen. Längre och längre ner. Det finns inget stopp. Jag ser bilder, jag minns händelser och vardagliga saker och så slår det mig: det kommer aldrig mer att vara sådär. Min älskade syster kommer aldrig mer att trösta mig, hon kommer aldrig mer ge mig kloka råd och hon kommer aldrig mer sitta i solen och vara så söt som bara hon kan. Du finns inte mer och jag kommer att tvingas leva hela livet utan det. Jag förstår det verkligen inte, snälla förklara för mig! Hur jag ska kunna leva ett helt liv utan min syster, min bästa vän, utan dig. Du var den jag såg upp till och den jag ville vara som. Jag vet inte hur jag ska kunna gå från att träffa dig varje dag till att aldrig träffa dig igen.
Jag vet inte hur jag ska överleva. Jag är medveten om att jag upprepar saker i brevet, men jag vill verkligen att du ska förstå hur saknad du är och vilket helvete vi har här nere utan dig.

Jag skulle precis börja skriva om det värsta och mest skrämmande, olyckan. Alla minnen kom upp igen. Jag kände en hård smäll i nacken och klumpen i magen växte som den aldrig gjort förr. Tanken på hur min syster låg där alldeles blodig i ansiktet men ändå så fridfull fick mig att må illa. Jag sprang snabbt in på toaletten och lyfte upp toalettlocket. Det dröjde inte länge innan jag fick klökningar. Jag satt kvar på toaletten ett tag och kröp ihop till en boll samtidigt som jag skrek, Varför gör du såhär mot mig? Livet kändes totalt meningslöst, men jag samlade krafter till att fortsätta och verkligen få klart brevet. Framme vid skrivbordet tog jag ett djupt andetag och lyfte pennan.

Vi var på väg hem från Coldplay konserten som vi hade fått av mamma och pappa i julklapp förra året. Vi var glada och sjöng med till den högljudda bakgrundsmusiken. Allting var helt perfekt förutom att det började mörkna till och blåsa lite. Man kunde höra träden viska utanför. Vi kör ganska fort och plötsligt närmar vi oss en korsning. Plötsligt ringer mamma för att se så att allt var bra med oss. Just så ser jag en bil ögonvrån komma på min älskades sida, din sida. Bilen ser inte helt normal ut utan körde på ett väldigt kostigt och snabbt sätt. Utan att jag hinner tänka eller skrika så känner jag en kraftig smäll i nacken samtidigt som huvudet skjuts in i rutan. Jag tappar mobilen och känner hur allt börjar blir suddigt och på bara några sekunder blev allt helt svart. Jag vaknar upp ett tag senare av att det springer en massa människor runt mig. De pratar i en ganska hög volym men det jag framförallt la märke till var oron i rösterna. Jag rester mig sakta till en sittandes position och känner hur huvudet börjar snurra. Framför mig ser jag vår bil som är helt söndermosad och rutorna är totalt krossade. Bakom mig börjar en massa människor att skrika så jag vänder mig hastigt om. Det var en stor folksamling runt en tjej med både poliser, brandmän och ambulansmän. Jag kände igen hennes byxor och fattade då att det var du, min egen syster. En kall och hemsk ström spred sig igenom hela min kropp. Jag blev rädd och reste mig snabbt.
Man såg på folket runt om henne att det var illa men jag hade ingen aning om hur illa. När de startade hjärtmassagen fattade jag att allt var över, du fanns inte mer. Jag kände inte gen dig, du var alldeles täckt av blod. Jag började skrika efter mamma och pappa men jag fick inget svar. Min kropp blev allt svagare och blicken blev suddigare igen. Ja klarade inte mer och föll ihop på marken.
Efter ett tag vaknade jag upp igen på samma plats med samma folk. Allt var fortfarande oklart och jag låg kall på marken. Jag trodde jag skulle spy och jag kunder inte röra mig. Det kändes som att vi hade legat där i en evighet och när vi skulle därifrån fick de bära mig. Jag ville gå, jag ville vara stark för de andra men jag kunde inte röra mig, jag kunde knappt andas: Min älskade syster var död.
Jag hade förlorat henne.

En solstråle hade lyckats knyckla sig in genom mina gamla nerdragna persienner. Den lyckades träffa just mig där jag låg ensam på mitt golv. Mina ögon var fuktiga från alla tårar och min maskara var alldeles utsmetad. Jag var mycket utmattad och sliten. I min högra hand höll jag din tröja som fortfarande doftade dig, en mild och mysig sommardoft. I min vänstra hand höll jag hårt om det fina brevet. Jag hade äntligen blivit klar med det.
Plötsligt en dag något oväntat sker, livet blir aldrig det samma mer.
 Alltid älskad, aldrig glömd.

Ja då var det bara 6 timmar kvar tills man sitter i taxibilen påväg till Kastrup :)
Egypten i en vecka, kan det bli bättre ?
Det är klart att det kan men fy vad jag ska njuta... sola, läsa och bara glöma det jobbigaste i livet just nu, SKOLAN!
Mamma har varit helt galen hela kvällen och sjukt nojjig över vad hon ska ha med sig...
.. thats so Mum!

Simon gick precis.. förstår inte hur jag redan kan sakna honom!
Det finns bara ett svar och det är att han är underbarare än den underbaraste, underbara!
Jag skall vara borta en vecka, en vecka som egentligen inte är en speciellt lång tid men jag vet att den kommer kännas som evigheter! Det jobbiga är att vara utan någon som betyder så mycket för en när man är så långt borta!
Man är så hjälplös om det skulle hända något... Klart kan man alltid slänga iväg ett sms någon gång då och då, eller varför inte försöka hitta ett internetcafé så att man kan skicka iväg ett mail! Har man turen med sig kanske han är inne på facebook eller msn!

...åhh I miss my boy, ett sms ikväll hade gjort susens!!!!!

Dags att sluta böla och se det på den ljusa sidan ist... Resan kommer gå fint, alla överlever! Jag kommer bli brun och fin, jag kommer få njuta av en otroligt underbar värme istället för regn och kylan som finns här i sverige.. Jag kommer träffa min lilla älsklings Fannii Baboo som jag saknat lika mycket och sen det bästa av allt.. jag har en Pojkvän som jag hoppas väntar på mig här hemma! Hinner jag inte träffa honom på torsdagen när jag kommer hem ska jag se till att paxa honom på fredagen!
Åhh vad jag ska krama och pussa på honom!! kan redan känna leendet som kommer finnas på läpparna när jag ser honom !



som jag skrev innan, "JAG HAR DEN BÄSTA" det kan man lugnt säga!
Pussas,
vi ses om en vecka!