hefvelindahlberg

Jag har inte kunnat sova ordentligt på en vecka, de två senaste dagarna har jag inte sovit något alls, så tyckte det var tid att skriva av mig..
Jag har inte skrivit om detta tidigare i bloggen så jag kände att det var dags att ta detta ”steget” för att skriva och lätta på det som tynger mig mest i livet just nu.

Sista tiden i mitt liv har varit tung. En vinter, början till vårkväll förändrades allt. Förstörde, slet sönder och terroriserar fortfarande. Cancer. Min mamma. Ett flertal läkarbesök, och prognosen är ställd: Obotlig!

Sedan slutet av terminen i 3an, den tiden som skall kännas som mest underbar i ens liv, så har min familj, våra närmsta levt i ett helvete, det helvete som cancer skapar.
Det är omöjligt att ens försöka förklara vilken fruktansvärd skräck och ångest det är som man får leva med.

Jag kommer alltid minans den kvällen då jag fick samtalet. Mamma hade känt sig lite småkrasslig under den senaste veckan och jag åkte med henne i ambulansen för de misstänkte hjärnhinneinflammation, vilket inte kändes så farligt men ändå tråkigt att hon var sjuk. Detta var några innan just denna hemska kväll.
Men under just denna kväll hade vi middag hemma hos pappa. Efter att vi ätit klart huvudrätten ringer Magnus och säger att mamma flyttats till Onkologen. Jag började fundera, onkologen.. är inte det där man strålas och där cancersjuka patienter ligger?
Jag och min syster åkte ner till sjukhuset på en gång, det var en hemsk och overklig stämning inne i rummet, det var här och nu vi fick veta, vår mamma har cancer.

Under den senaste tiden har jag känt mig väldigt stark och glad, men att gå igenom en väsentlig del av sin tonårstid med en mamma, svårt sjuk sätter verkligen sina spår. Jag orkar inte göra allt det som mina vänner gör, jag är inte längre samma ”naiva” människa som jag en gång var. Jag har vuxit upp, alldeles för fort. Jag känner mig 100 år äldre än mina vänner, dom tycker jag är tråkig för att jag inte orkar träffas lika mycket, för att jag inte har samma humor längre, för att jag inte pratar lika mycket, för att jag är tröttare och allmänt tråkigare. Till största del ledsnare.
Men saker som förut gjorde mig förkrossad, som att en tjejkompis snackade skit, berör mig inte längre. Och jag har verkligen insett att det där ”Klyschiga” familjen, kärleken och tryggheten är det som verkligen räknas på riktigt. Det finns ingen tid att förslösa, det gäller att älska här och nu.

När jag kollade på facebook så hade en vän lagt upp en låt, ”För kärlekens skull” med Ted Gärdestad, just den låten min mamma talat om att hon vill ska spelas när hon dött, på hennes begravning. Jag lyssnade på den och ångesten och rädslan och sorgen kramar min mage så jag mår illa.

Tårar. Konstigt fenomen. De rinner oavsett man vill eller inte. Men tron på att de lindrar ångesten och sorgen gör att jag låter dem rinna. Så fort jag börjar spela låten så börjar det rinna. Vad spelar det för roll? Min mamma har cancer. En mening som fastnat i mitt huvud och återupprepas om och om igen. Jag hör människor som klagar att dem fryser, att dem har inte fått tillräckligt med färg i sommar. Men vad spelar det för roll, min mamma har cancer. Så fort något annat händer så sätter jag det i perspektiv med den enda lilla meningen som är så stor i omfattning.

Hela familjen och vänner runt omkring har drabbats av en hinna av sorg, känsla av maktlöshet och en ilska mot sjukvården som borde kunnat förhindra denna äckliga sjukdom, eller i alla fall ställa upp mer för min mamma, för oss drabbade. Min mamma upptäckte sin cancer i hjärnan för cirka 7 månader sedan. Läkarna talade om att den är obotlig och Faktum kvarstår: den är obotlig och dödlig och det är bara tiden som kvarstår, hur länge man kan hålla detta monter i schack. Dödliga celler som växt till sig lever i min mammas kropp och hotar att ta över hennes liv, hennes liv med oss, sin familj, sina barn. Glioblastom. Fult namn. Hotfullt namn. Dödlig sjukdom. Mamma har levt med detta i Nästan 1,5 år utan att veta om det. Flertal lever i 1 år efter upptäckten. Enstaka i 2-4. Vad är oddset på det?

Mamma kollade sin hjärna efter proppar för snart ett år sen och då kollade sjukvården efter proppar. Det var inte så att de kollade efter annat utan var totalt blinda på dessa JÄVLA proppar. Tittar man tillbaka idag på de röntgenbilder som man tog då så finns den där, detta monster. MIN mamma har levt med denna värk i sin kropp under ett helt år. Att denna sjukvård är så varsamma om sina pengar och att de är så stressade och väljer att BARA rikta in sig på det som är sagt, istället för att kunna misstänkta andra saker är då för dyrt här i Sverige. Men det priset min mamma får betala är med sitt liv. Priset vi anhöriga får betala är att mista henne. Tack landstinget för ingenting!
Efter att mamma fick sin diagnos så har det känts som att alla har cancer och jag kommer ofta på mig själv med att tänka på när det är min tur att bli sjuk. Och lika ofta tänker jag att Simon kommer att drabbas, då står jag här igen, och måste vara den anhöriga.
Men mamma lever idag och det vill jag tacka alla med som stöttad henne, och hjälpt henne såhär pass med hela mitt hjärta.

Jag älskar dig mamma, du är bäst i hela världen, det finns ingen som du!

Tro, Hopp och Kärlek

<3

Som jag skrev i mitt förra inlägg och som jag börjar alla mina inlägg med så har jag inte skrivit på länge...

Jag tror den här bloggen var mer som terapi för mig när jag mådde dåligt. Men tiderna har vänt och jag mår bättre än på flera år. Men även om jag mår bra idag så har jag mycket mörkt och dystert som tynger mig. Jag vet inte rikgtigt hur jag ska förklara, jag har inte riktigt tid för att blogga skulle man kunna säga, men nu känns det för en gångs skull skönt att kunna gå in för att skriva av sig lite. Jag har kämpat så mycket och haft en väldigt lång resa, det har varit så mycket mer än vad jag kunnat dela med mig av här. Men nu har jag börjat om helt. Jag har fått perspektiv på livet och förstått att det finns så mycket mer än att bara må dåligt. Mammas canser, ja det är ett rent helvete.. jag ska skriva ett inlägg till där jag ska gå in lite djupare på hur jag mår... men det har varit och ÄR fortfarande ett rent helvete... Men det finns så mycket ljust som får mig att se saker possitivt ändå..
Jag har en underbar familj, min pojkvän stöddar mig och finns här för mig i vått som tort, jag har börjat spela handboll igen, vilket är en lättnad som gör att en stor tyngd kan falla från mina axlar.
Det känns konstigt att börja igen, men på ett bra sätt, det ger mig kraft och styrka.
Det känns underbart och för första gången på länge så vet jag att jag kommer klara av det.

Finns det något vackrare än kärlek? Något mer underbart? Jag är så lycklig med dig ♥

Jag är så otroligt trött idag, tröttare än vanligt... Det kanske är en bieffekt av gårdagens panik, den jobbiga skolan och samtida ansökningar till jobb idag, eller så kanske jag bara är rent allmänt trött. Däremot vet jag att kombinationen dödssjukdomar och uppbrott av ett förhållande inte får en människa att må bättre.
Jag hade en dålig natt fredag till lördag, jag kunde inte sova och drömde mardrömmar.

På natten mot lördagen hade jag en otäck dröm. Jag fick ett samtal från Simon. Han var full och umgicks med Jalle och hans jävla tjejkompis Julia. Vi pratade länge och han nämnde alla saker som jag hade gjort fel. Alla saker som jag misslyckats med och att jag egentligen inte var så jävla snygg ändå. Han berättade hur Julia var hans första kärlek och det var PRECIS som henne man skulle vara. Hon hade en najs röv, det viktigaste på en tjej. Därefter kommer Julias mamma Eva plötsligt förbi när jag pratar med Simon och hon tar min lur, lägger på samtalet och säger ”precis som jag skrev till Petra på facebook, jag kommer alltid att vara Simons svärmor hur mycket du än försöker ändra på det”.

"Det spelar ingen roll vad du säger, när du sitter och suckar åt allt jag säger så är du inte värdig att vara min flickvän. Är du helt jävla dum i huvudet!? ".
"Jag vill inte det här mer, det är slut nu. För alltid."

Jag vaknade gråtandes och satte mig hastigt upp, såg Simon ligga så sött sovandes bredvid mig. Jag kröp närmre honom och han la direkt armen runt mig och pussade mig på axeln. Det tog bara någon sekund sen så låg han och snarkade igen. Jag vände mig om mot honom, klappade honom på pannan, drog mina fingrar igenom hans hår och viskade ”Jag älskar dig”.

Det var en dröm, den värsta drömmen på länge! 
Har haft en underbar helg med Simon, hade inte kunnat bli bättre!<3

Någon sa en gång att det bara är min attityd det är fel på. Att allt kan lösa sig bara man vill det. Det ligger säkerligen lite sanning i det påståendet, men passar det verkligen alla? Handlar verkligen allt om kämpaglöd?

Livet är verkligen en kavalkad av tillfälligheter som bestämmer vår framtid, alla små saker som inte har betydelse spelar roll i det stora hela. Negativa upplevelser kan döda oss sakta, samtidigt som det alltför positiva kan vändas till ett rent jävla helvete. Är det verkligen värt att offra och att bli offrad?
Den köttmarknad som råder formar oss till den grad att vi inte känner igen varandra - det är bara den starkaste som överlever. Starkast tar hem vinsten. Det finns ingenting som heter förlora, det enda som gäller är den vinst som gynnar en själv men skadar andra. Men vad spelar det för roll? Vi kan ju bara tänka på oss själva?

Jag vet inte ens om jag vågar ge mig ut i livet längre, det som en gång såg ut som ett stort äventyr liknar mer en gravplats för döda drömmar och svikna förhoppningar. Jag kan vinna en strid, men jag kan inte vinna ett krig.

Several times now, I have fallen asleep intertwined with you. Cheek to cheek, even lip to lip--just feeling your breath on my skin. Today we went for a walk after a summer pour, and I could feel the warm steam rising from the streets. Now tonight, I sleep alone. It's probably healthy because when I'm tangled up with you I can hardly sleep at all. I spend the whole night on fire, quietly smoldering most of the time. Except when you pull me closer and rub your soft scruffle up and down my neck and chest. Or when you grab me by the hip bone and sink your thumbs into my flesh, sending electric chills up and down my body.Or when you pull me into you, sliding your fingers down my spine until they press the small of my back (chills, again). Or when your lips find the back of my neck and you mumble about how good I smell. Those are the times that the smoldering gives way to a blazing flare and all I can do is hope for a nap the next day.

But not tonight. You're there and I'm here. I could never tell you this, but every night your body isn't pressed against mine, I have to pack pillows around myself just to fall asleep. But perhaps we´re strong, and I'm sure you sleep fine without me.

i miss my boy so fucking much..

Rensade lite i mitt skåp igår och hittade ett block där jag hade skrivit en massa.
På sista sidan stod det  "Den 31 mars 2010" och en överskrift med stora bokstäver "Simon Stridsberg".
Det var ett önskeskrivande, det var en dröm som skulle bli verklig!

First time I saw you, you took my breath away. I have never seen a more beautiful person than you. After that you were my dream, I wanted it to be a dream. You and me, forever. The thing is we don't even know each other, but when I look at you I just want to be with you and talk about all the things that are possible to talk about. I want to be in your arms and I want you to see me and love me. But this is still a dream. I know that we will never be together, but my heart really hope that one day, when the sun is shining, that it can be you and me. I know it's too late now that you have a girlfriend. But it doesn't matter because from what I've heard, the impossible love is the strongest. So please, see me, like I saw you for the first time. I know that you can't decide what is going to happen. It depends on destiny. I want to be your destiny. I just want to get to know you, and then maybe we can be more. We can be eachother's everything, like in my dreams. Because you are everywhere in my dreams. When I have a good day, it is because you were in my dream the night before. Let me be your dream. Let me be seen by you. Let me be your everything.

My dreams come true and I love this boy with all my heart!

Känner inte igen mig själv, är inte mitt riktiga jag...
Inget har varit sig likt den senaste månaden sen mamma åkte in på sjukhuset!
Mitt humör går som i en berg och dalbana, ena sekunden är jag glad och lycklig och andra sekunden storgråter jag och är hur arg och elak som helst.
Jag skäms och mår så himla dåligt över detta jävla beteendet, att dom jag älskar mest på denna jorden skall få stå ut med mig när jag bara beter mig som skit mot dom.
Jag blir sur för minsta lilla och säger saker som jag verkligen inte menar.
Vissa får ta emot mer och vissa mindre... Just nu känner jag mig som en hemsk människa och jag vet inte vad jag ska göra för att ändra mig, för att få människor att inse hur mycket jag egentligen uppskattar dem och inte skiter i dem.
Jag vill ändra mig till det bra igen.. och som jag sa, jag vill visa hur mycket jag älskar mina nära och kära.upp
Det är något som alla borde göra!


Vi borde uppskatta allt vi har i livet, älskar alla vära nära och kära. Även om man hatar stunden för tillfället, man är så sur och idiotisk mot allt och alla så älskar man dem så oerhört mycket men man känner att man inte kan visa det. Någon dag kommer det vara försent för att visa sin kärlek, och jag fruktar den dagen. Det finns många jag känner att jag borde visat mer kärlek för tillfället. Men två personer är framförallt min Pojkväns föräldrar, men även min pojkvän. Vill bara springa in i deras famnar och krama dem hårt, be om ursäkt för att jag inte sagt hur mycket jag bryr mig om dem och sedan berätta hur jävla mycket jag älskar och uppskattar allt dem gör för mig. Dem har gett mig allt och kämpat så hårt för att jag ska ha det bra, dem har varit vid min sida när mamma inte mått så bra och kunnat vara där.

Även min Pappa borde jag visa mer kärlek till. Han är min pappa, den som ALLTID funnits för mig till 110 %. Men jag berättar nästan aldrig hur mycket han betyder för mig eller hur mycket jag älskar och uppskattar allt han gör.

Sen är det min pojkvän Simon som jag lägger mest skit på just nu. Jag har så jävla dåligt samvete och är så himla ledsen för mitt beteende. Simon är den som borde få mest kärlek, mest uppskattning och mest tacksamhet av mig. Han älskar mig som ingen annan gör och ställer alltid upp för mig. Ingen lyssnar eller tröstar så bra som Simon. Han lämnar mig aldrig när jag behöver honom. Om jag så skulle ligga och gråta i min säng skulle han lätt kunna sjukanmäla sig och välja att ligga bredvid mig tills jag mår bra igen.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta och är tacksam för varje minut jag får tillbringa med honom.
När det gäller Simon så måste jag ändra mig. Det är han som borde känna min kärlek extra mycket för tillfället.

Man ska uppskatta det man har, och inte sträva efter något som egentligen
är helt meningslöst. Sträva efter att behandla dina nära bra, så har du ett
bra mål att följa.
Så, snälla ta hand om era nära och var snälla mot varann.. man vet aldrig när livet tar slut. Du finns idag men ingen vet om du kommer att finnas imorgon, detsamma gäller dina nära.. Det är så lätt att allting tar slut på en enda sekund.

 
Jag måste erkänna att jag är rätt dålig på att blogga, riktigt för jävlig rent ut sagt!
Men till mitt försvar så kan man inte säga att jag ”bloggar” för att folk ska kunna läsa och ta del av den, utan denna bloggen är mer som en dagbok där jag kan skriva av mig när det behövs.

Jag hade egentligen inte tänkt att blogga idag men jag gör det ändå. Helgen har haft blandade känslor, både mysiga och lite sämre, men fortfarande inte dåliga. Inlägget jag skrev för ett tag sen om hemligheter handlade om en hemlighet jag försökt hålla för Simon, och eftersom han är den ända som läser min blogg så kunde jag inte skriva så mycket om det. Men,men.. min lilla hemlighet har äntligen blivit avslöjad och dålig som jag är på att ljuga så har jag flera gånger varit nära på att avslöja den.
För att sluta småprata så var min lilla hemlighet inte något speciellt, men för en gångs skull tog jag mig tid till att åka upp och överraska Simon när han skulle spela SM i Stockholm. Jag åkte upp med Simons föräldrar och bodde hemma hos hans mammas kusin. Det var jätte mysigt och familjen var hur go som helst. Överraskningen blev lyckad och även om han säger att han anade det så vet jag inte riktigt om jag kan tro på honom.. så stel som han blev när jag kramade honom bakifrån var ett gott tecken på att han inte visste att jag skulle komma. När han väl märkte att det var jag som kramade honom så slappnade han genast av och hans ögon lyste, så det visade tydligt på hur glad han blev. Simon hade ingen chans att stanna och krama om mig eller prata med mig för han skulle ha samling med laget, men är det SM så är det!
Efter en lång helg med mycket skrikande från både publik och bänken så räckte det inte hela vägen. Killarna, besvikna som få lyckades inte ta sig till steg fem som dom önskat!
Själv så tycker jag att det var riktigt jävla tråkigt och jag kan inte förstå att de lag som är vidare till finalsteget är vidare... Lugi var värda att ta sig till det sista steget.. framförallt så var Simon värd ett steg 5.
Han var den som verkligen kämpade sig igenom matcherna och då menar jag ända ifrån steg 1!
Är så himla ledsen och besviken för hans skull och blir så jävla arg när jag tänker på att vissa andra inte kunde visa den glöd som han gjorde och sedan hjälpa honom för att verkligen gå vidare.
Detta var sista chansen, och tyvärr var de inte bättre och gav inte allt när de väl kunde!


Simon var inte så glad efter den sista matchen, och det förstår jag..
men när han knappt kunde titta mig i ögonen eller prata med mig efter sista matchen så var det som att få en kniv i magen… Vad gjorde jag där liksom, en hel helg för verkligen ingen ting?
man kan vara sur i någon timme efter kanske, men sen är det dags att släppa det och se det från den ljusa sidan, vad skulle jag kunna förbättra och vad gjorde jag som var så bra?
Orkar egentligen inte skriva en massa detaljer, men varför jag inte var så glad på kvällen var för att jag försökte glömma det som hände i hallen, att han knappt ville prata med mig och att han inte kunde visa den glädjen jag förväntade mig när jag överraskade honom. Jag glömde det ganska fort faktiskt och tänkte att det förmodligen berodde på att det varit en jobbig helg så jag tänkte få honom på lite bättre humör och köpte med mig hans bästa vän (en snusdosa). Jag lyckades köpa en liten goding i smyg.
När vi väl hade hämtat Simon på statioen i lund och kom hem trötta som djur så ville jag bara lägga mig i sängen och umgås med Simon. Jag gav honom snusdosan och blev väldigt förvånad… han sa inte ens tack?! Jag satt verkligen och väntade på det men nej där kom inget, jag var ialf äntligen hemma med min pojkvän så jag orkade inte tänka på det även om det kändes väldigt konstigt… När vi väl la oss i sängen så satte vi på tvn, två sekunder senare så hade han slocknat… det var då jag bara bröt ihop….

Jag kände mig som en riktigt dålig människa och jag kunde verkligen inte hitta någon tacksamhet från det jag hade gjort under helgen och kände bara hur jag hade misslyckat.. Jag kröp under till det andra täcket och kände hur tårarna började komma..  
Jag började tänka i konstiga banor, räcker jag inte till.. är jag en för ”dålig” flickvän? Varför får jag inget tillbaka, inte ens ett litet leende?

När något sånt här händer så får jag alltid ångest. Jag känner skuldkänslor över att det jag gör är fel, varför visar jag inte min glädje oftare? Varför stöttar jag inte honom när han behöver det? Ja, alla såna saker. Det har hänt väldigt mycket den senaste tiden att jag har lagt saker på mig själv som egentligen inte haft med mig att göra (Detta gäller inte Simon utan skolan, familjen och mycket mer) och det här gjorde att min bägare rann över, jag orkade inte mer nu efter denna helgen. Tre småsaker som kunde blivit hanterade på ett annat sätt… först överraskningen när han inte han säga något till mig, sen snusdosan då jag inte ens fick ett tack och tillslut när han bara somnade utan att ens säga god natt eller ge mig en puss…
Jag kanske var väldigt känslig för stunden men när det blev så mycket på en gång så kändes allt som jag gjort var riktigt meningslöst..
...Jag hatar att inte räcka till och jag hatar att jag inte ens kan förstå mina egna meningar när jag skriver att man aldrig kan veta när något händer och att man aldrig ska klandra sig själv eller få skuldkänslor. Det är ju så, men varför känns det inte så?

Simon måste hört att jag blev ledsen… helt plötsligt frågade han om jag var sur på honom.. visste inte vad jag skulle säga!
Jag var verkligen inte sur på honom så jag svarade ”Nej varför skulle jag vara det, jag tycker bara du är så jävla otacksam” det var då jag började gråta på riktigt så bölig som jag är.
Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ihåg så mycket som vi sa, kommer bara ihåg att jag berättade vilka stunder jag syftade på och att han förklarade att han var dålig på att visa känslor som var något han verkligen skulle jobba på. Det kändes bättre när jag fick förklara och det kändes riktigt bra när han drog mig åt sig. Resten av kvällen höll han om mig, och då fick han mig att känna mig omtyckt igen!

Simon är det bästa som har hänt mig så jag vet egentligen inte varför jag tog allt detta så hårt… Kände mig som en riktigt dålig flickvän och jag fick så himla dåligt samvete.. Vadå han är otacksam liksom?
Vad hade jag gjort utan Simon, jag hade verkligen inte varit den jag är idag, det är snarare jag som är otacksam!

Jag såg en film igår. ”A walk to remember”. Har inte så mycket att säga om filmen. Det är min favorit film och jag har nog sett det 100 gånger om inte mer. Den är precis så vidrig som jag alltid har tyckt!! En människa som förlorar sin älskade.. jag vill inte ens tänka mig tanken av att förlora Simon och ändå blir jag ledsen för en sånhär sak!!
Mitt liv skulle bli ett helvete och jag hade inte haft mycket att leva för.
Efter filmen funderade jag en hel del på framtiden, men lika mycket på dåtiden. Egentligen vet jag inte riktigt om jag vill veta framtiden och jag har svårt att tänka på den. Lika mycket som jag undrar hur det hade varit om Simon skulle försvinna, lika mycket undrar jag hur det kommer att se ut om fem år. Kommer jag må bra, kommer jag vara fri från ångest, kommer jag ens leva? Jag menar, man vet aldrig vad som kan hända eller vad som kommer att hända.

Vissa dagar är jobbigare än andra och igår var en sån dag. Men varför vara ledsen över något så sjukt tramsigt egentligen?

Jag vet att jag har den bästa vid min sida, jag har den underbaraste killen som gör mig lycklig, den underbaraste killen som får mig att må som bäst och som får mig att se allt från den ljusa sidan!
Simon är inte bara min pojkvän utan min bästa vän och den som jag litar allra mest på här i livet.
Jag är så himla kär och jag älskar Simon av hela mitt hjärta!
Detta var så jävla dumt av mig och det vet jag, men alla kan tabba sig ibland och bli ledsna eller sura för ingenting.
Huvudsaken är att vi vet var vi har varandra, och jag vet att vi båda har varandra närmst hjärtat!

<3