hefvelindahlberg

Jag är så otroligt trött idag, tröttare än vanligt... Det kanske är en bieffekt av gårdagens panik, den jobbiga skolan och samtida ansökningar till jobb idag, eller så kanske jag bara är rent allmänt trött. Däremot vet jag att kombinationen dödssjukdomar och uppbrott av ett förhållande inte får en människa att må bättre.
Jag hade en dålig natt fredag till lördag, jag kunde inte sova och drömde mardrömmar.

På natten mot lördagen hade jag en otäck dröm. Jag fick ett samtal från Simon. Han var full och umgicks med Jalle och hans jävla tjejkompis Julia. Vi pratade länge och han nämnde alla saker som jag hade gjort fel. Alla saker som jag misslyckats med och att jag egentligen inte var så jävla snygg ändå. Han berättade hur Julia var hans första kärlek och det var PRECIS som henne man skulle vara. Hon hade en najs röv, det viktigaste på en tjej. Därefter kommer Julias mamma Eva plötsligt förbi när jag pratar med Simon och hon tar min lur, lägger på samtalet och säger ”precis som jag skrev till Petra på facebook, jag kommer alltid att vara Simons svärmor hur mycket du än försöker ändra på det”.

"Det spelar ingen roll vad du säger, när du sitter och suckar åt allt jag säger så är du inte värdig att vara min flickvän. Är du helt jävla dum i huvudet!? ".
"Jag vill inte det här mer, det är slut nu. För alltid."

Jag vaknade gråtandes och satte mig hastigt upp, såg Simon ligga så sött sovandes bredvid mig. Jag kröp närmre honom och han la direkt armen runt mig och pussade mig på axeln. Det tog bara någon sekund sen så låg han och snarkade igen. Jag vände mig om mot honom, klappade honom på pannan, drog mina fingrar igenom hans hår och viskade ”Jag älskar dig”.

Det var en dröm, den värsta drömmen på länge! 
Har haft en underbar helg med Simon, hade inte kunnat bli bättre!<3

Någon sa en gång att det bara är min attityd det är fel på. Att allt kan lösa sig bara man vill det. Det ligger säkerligen lite sanning i det påståendet, men passar det verkligen alla? Handlar verkligen allt om kämpaglöd?

Livet är verkligen en kavalkad av tillfälligheter som bestämmer vår framtid, alla små saker som inte har betydelse spelar roll i det stora hela. Negativa upplevelser kan döda oss sakta, samtidigt som det alltför positiva kan vändas till ett rent jävla helvete. Är det verkligen värt att offra och att bli offrad?
Den köttmarknad som råder formar oss till den grad att vi inte känner igen varandra - det är bara den starkaste som överlever. Starkast tar hem vinsten. Det finns ingenting som heter förlora, det enda som gäller är den vinst som gynnar en själv men skadar andra. Men vad spelar det för roll? Vi kan ju bara tänka på oss själva?

Jag vet inte ens om jag vågar ge mig ut i livet längre, det som en gång såg ut som ett stort äventyr liknar mer en gravplats för döda drömmar och svikna förhoppningar. Jag kan vinna en strid, men jag kan inte vinna ett krig.