den så kallade LAGKÄNSLAN!
Saknar att träna, saknar mina tjejer, saknar till och med att ha någon som skriker på mig hur kass och dålig jag är...
Nu var det nästan exakt ett år sen jag slutade spela och jag måste erkänna att det har varit riktigt skönt!
Men att känna lagkänsla är det bästa som finns och när jag sitter och tänker efter så kan jag inte förstår varför jag ligger hemma, pluggar och gör massa annat istället för att dra iväg till en härlig träning och rensar skallen... Vad fan håller jag på med ?
Något lag som har en riktigt härlig lagkänsla är såklart Lugi, mitt underbara lag med mina goa tjejer.
Eller mitt och mitt, jag spelar ju inte längre, men nu kallar jag det mitt och kommer nog alltid att göra.
Det är i detta laget jag har hittat mina närmaste och bästa vänner, det är här jag har utvecklats till en bättre människa både utanför och inom själva sporten.
Vi har en sån sammanhållning. nu pratar jag om 92orna i förstahand men även 91/93.
De flesta tjejerna i Lugi har spelat tillsammans ända sen hadbollsskolan och det är inte många vänner man följer i så många år, sen finns det ju såklart vissa som har kommit och gått.
Men tittar jag tillbaka för två år sedan när vi gjorde en "elitsatsning"(de som vill satsa mest på handbollen i en egen grupp) så var det mina närmsta som valde att satsa och vi blev väldigt seriösa just på planen, men kom varandra närmre och var lika flummiga utanför. Vi fixade en massa lagfester, överraskningsfester, firar midsommar och nyår tilsm. Vi gjorde allt tillsammans.
Vi var bortskämda, inte en ända final missade vi, jag var alltid i det laget som gick till final om vi ställde upp med två lag. Vi var riktigt dåliga förlorare vilket gjorde att vi aldrig gav upp, vi skulle verkligen ta hem matcherna!
Vi visade glädje, riktigt jävla bra glädje som peppade lagkamraterna och psykade motståndarna. Inte nog med att vi är ett jävligt bra lag, spelarna som individer är riktigt bra! Titta bara på skånelaget.
Att 9 spelare av 17 från lugi blev uttagna är inte fy skam.
Detta var (är) ett lag som tar hand om varandra både utanför och på planen.
Jag kommer ihåg när mitt liv inte såg speciellt ljust ut, då var det tjejerna från laget som alltid ringde, skickade brev och torkade tårar ifrån mig om det nu behövdes.
Det är samma när man lirar och missar en straff eller friläge, tänka sig att en klapp på rumpan och en mening som; "äh, skit i det. målvakten hade bara tur" kan betyda så mycket och få en på betydligt bättre humör. Eller när allt går hur bra som helst och man kommer ut på bänken och folk klappar än på benet och förklarar hur jävla bra man är.
Det jag egentligen vill säga är att jag saknar denna tiden så himla mycket även om jag träffar mina tjejer.
Jag träffar dem, men inte varje dag som jag gjorde innan, jag har inte alls samma kontakt med dem som jag önskar att jag hade. Det är jobbigt att se dem spela utan mig, det är jobbigt att se dem vinna cuper och annat, även om jag är hur jäkla stolt som helst !
De har sitt sista SM nu i år och jag är nästan säker på att dom tar hem det, det sista och ända året som jag inte spelar kommer mina tjejer ta hem guldet.. guldet som jag har kämpat hela mitt liv med att få... jag avslutar detta inlägget som jag började det.
Vad fan håller jag på mig :( ?
Gamla bilder
