hefvelindahlberg

 
Jag måste erkänna att jag är rätt dålig på att blogga, riktigt för jävlig rent ut sagt!
Men till mitt försvar så kan man inte säga att jag ”bloggar” för att folk ska kunna läsa och ta del av den, utan denna bloggen är mer som en dagbok där jag kan skriva av mig när det behövs.

Jag hade egentligen inte tänkt att blogga idag men jag gör det ändå. Helgen har haft blandade känslor, både mysiga och lite sämre, men fortfarande inte dåliga. Inlägget jag skrev för ett tag sen om hemligheter handlade om en hemlighet jag försökt hålla för Simon, och eftersom han är den ända som läser min blogg så kunde jag inte skriva så mycket om det. Men,men.. min lilla hemlighet har äntligen blivit avslöjad och dålig som jag är på att ljuga så har jag flera gånger varit nära på att avslöja den.
För att sluta småprata så var min lilla hemlighet inte något speciellt, men för en gångs skull tog jag mig tid till att åka upp och överraska Simon när han skulle spela SM i Stockholm. Jag åkte upp med Simons föräldrar och bodde hemma hos hans mammas kusin. Det var jätte mysigt och familjen var hur go som helst. Överraskningen blev lyckad och även om han säger att han anade det så vet jag inte riktigt om jag kan tro på honom.. så stel som han blev när jag kramade honom bakifrån var ett gott tecken på att han inte visste att jag skulle komma. När han väl märkte att det var jag som kramade honom så slappnade han genast av och hans ögon lyste, så det visade tydligt på hur glad han blev. Simon hade ingen chans att stanna och krama om mig eller prata med mig för han skulle ha samling med laget, men är det SM så är det!
Efter en lång helg med mycket skrikande från både publik och bänken så räckte det inte hela vägen. Killarna, besvikna som få lyckades inte ta sig till steg fem som dom önskat!
Själv så tycker jag att det var riktigt jävla tråkigt och jag kan inte förstå att de lag som är vidare till finalsteget är vidare... Lugi var värda att ta sig till det sista steget.. framförallt så var Simon värd ett steg 5.
Han var den som verkligen kämpade sig igenom matcherna och då menar jag ända ifrån steg 1!
Är så himla ledsen och besviken för hans skull och blir så jävla arg när jag tänker på att vissa andra inte kunde visa den glöd som han gjorde och sedan hjälpa honom för att verkligen gå vidare.
Detta var sista chansen, och tyvärr var de inte bättre och gav inte allt när de väl kunde!


Simon var inte så glad efter den sista matchen, och det förstår jag..
men när han knappt kunde titta mig i ögonen eller prata med mig efter sista matchen så var det som att få en kniv i magen… Vad gjorde jag där liksom, en hel helg för verkligen ingen ting?
man kan vara sur i någon timme efter kanske, men sen är det dags att släppa det och se det från den ljusa sidan, vad skulle jag kunna förbättra och vad gjorde jag som var så bra?
Orkar egentligen inte skriva en massa detaljer, men varför jag inte var så glad på kvällen var för att jag försökte glömma det som hände i hallen, att han knappt ville prata med mig och att han inte kunde visa den glädjen jag förväntade mig när jag överraskade honom. Jag glömde det ganska fort faktiskt och tänkte att det förmodligen berodde på att det varit en jobbig helg så jag tänkte få honom på lite bättre humör och köpte med mig hans bästa vän (en snusdosa). Jag lyckades köpa en liten goding i smyg.
När vi väl hade hämtat Simon på statioen i lund och kom hem trötta som djur så ville jag bara lägga mig i sängen och umgås med Simon. Jag gav honom snusdosan och blev väldigt förvånad… han sa inte ens tack?! Jag satt verkligen och väntade på det men nej där kom inget, jag var ialf äntligen hemma med min pojkvän så jag orkade inte tänka på det även om det kändes väldigt konstigt… När vi väl la oss i sängen så satte vi på tvn, två sekunder senare så hade han slocknat… det var då jag bara bröt ihop….

Jag kände mig som en riktigt dålig människa och jag kunde verkligen inte hitta någon tacksamhet från det jag hade gjort under helgen och kände bara hur jag hade misslyckat.. Jag kröp under till det andra täcket och kände hur tårarna började komma..  
Jag började tänka i konstiga banor, räcker jag inte till.. är jag en för ”dålig” flickvän? Varför får jag inget tillbaka, inte ens ett litet leende?

När något sånt här händer så får jag alltid ångest. Jag känner skuldkänslor över att det jag gör är fel, varför visar jag inte min glädje oftare? Varför stöttar jag inte honom när han behöver det? Ja, alla såna saker. Det har hänt väldigt mycket den senaste tiden att jag har lagt saker på mig själv som egentligen inte haft med mig att göra (Detta gäller inte Simon utan skolan, familjen och mycket mer) och det här gjorde att min bägare rann över, jag orkade inte mer nu efter denna helgen. Tre småsaker som kunde blivit hanterade på ett annat sätt… först överraskningen när han inte han säga något till mig, sen snusdosan då jag inte ens fick ett tack och tillslut när han bara somnade utan att ens säga god natt eller ge mig en puss…
Jag kanske var väldigt känslig för stunden men när det blev så mycket på en gång så kändes allt som jag gjort var riktigt meningslöst..
...Jag hatar att inte räcka till och jag hatar att jag inte ens kan förstå mina egna meningar när jag skriver att man aldrig kan veta när något händer och att man aldrig ska klandra sig själv eller få skuldkänslor. Det är ju så, men varför känns det inte så?

Simon måste hört att jag blev ledsen… helt plötsligt frågade han om jag var sur på honom.. visste inte vad jag skulle säga!
Jag var verkligen inte sur på honom så jag svarade ”Nej varför skulle jag vara det, jag tycker bara du är så jävla otacksam” det var då jag började gråta på riktigt så bölig som jag är.
Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ihåg så mycket som vi sa, kommer bara ihåg att jag berättade vilka stunder jag syftade på och att han förklarade att han var dålig på att visa känslor som var något han verkligen skulle jobba på. Det kändes bättre när jag fick förklara och det kändes riktigt bra när han drog mig åt sig. Resten av kvällen höll han om mig, och då fick han mig att känna mig omtyckt igen!

Simon är det bästa som har hänt mig så jag vet egentligen inte varför jag tog allt detta så hårt… Kände mig som en riktigt dålig flickvän och jag fick så himla dåligt samvete.. Vadå han är otacksam liksom?
Vad hade jag gjort utan Simon, jag hade verkligen inte varit den jag är idag, det är snarare jag som är otacksam!

Jag såg en film igår. ”A walk to remember”. Har inte så mycket att säga om filmen. Det är min favorit film och jag har nog sett det 100 gånger om inte mer. Den är precis så vidrig som jag alltid har tyckt!! En människa som förlorar sin älskade.. jag vill inte ens tänka mig tanken av att förlora Simon och ändå blir jag ledsen för en sånhär sak!!
Mitt liv skulle bli ett helvete och jag hade inte haft mycket att leva för.
Efter filmen funderade jag en hel del på framtiden, men lika mycket på dåtiden. Egentligen vet jag inte riktigt om jag vill veta framtiden och jag har svårt att tänka på den. Lika mycket som jag undrar hur det hade varit om Simon skulle försvinna, lika mycket undrar jag hur det kommer att se ut om fem år. Kommer jag må bra, kommer jag vara fri från ångest, kommer jag ens leva? Jag menar, man vet aldrig vad som kan hända eller vad som kommer att hända.

Vissa dagar är jobbigare än andra och igår var en sån dag. Men varför vara ledsen över något så sjukt tramsigt egentligen?

Jag vet att jag har den bästa vid min sida, jag har den underbaraste killen som gör mig lycklig, den underbaraste killen som får mig att må som bäst och som får mig att se allt från den ljusa sidan!
Simon är inte bara min pojkvän utan min bästa vän och den som jag litar allra mest på här i livet.
Jag är så himla kär och jag älskar Simon av hela mitt hjärta!
Detta var så jävla dumt av mig och det vet jag, men alla kan tabba sig ibland och bli ledsna eller sura för ingenting.
Huvudsaken är att vi vet var vi har varandra, och jag vet att vi båda har varandra närmst hjärtat!

<3