hefvelindahlberg

Several times now, I have fallen asleep intertwined with you. Cheek to cheek, even lip to lip--just feeling your breath on my skin. Today we went for a walk after a summer pour, and I could feel the warm steam rising from the streets. Now tonight, I sleep alone. It's probably healthy because when I'm tangled up with you I can hardly sleep at all. I spend the whole night on fire, quietly smoldering most of the time. Except when you pull me closer and rub your soft scruffle up and down my neck and chest. Or when you grab me by the hip bone and sink your thumbs into my flesh, sending electric chills up and down my body.Or when you pull me into you, sliding your fingers down my spine until they press the small of my back (chills, again). Or when your lips find the back of my neck and you mumble about how good I smell. Those are the times that the smoldering gives way to a blazing flare and all I can do is hope for a nap the next day.

But not tonight. You're there and I'm here. I could never tell you this, but every night your body isn't pressed against mine, I have to pack pillows around myself just to fall asleep. But perhaps we´re strong, and I'm sure you sleep fine without me.

i miss my boy so fucking much..

Rensade lite i mitt skåp igår och hittade ett block där jag hade skrivit en massa.
På sista sidan stod det  "Den 31 mars 2010" och en överskrift med stora bokstäver "Simon Stridsberg".
Det var ett önskeskrivande, det var en dröm som skulle bli verklig!

First time I saw you, you took my breath away. I have never seen a more beautiful person than you. After that you were my dream, I wanted it to be a dream. You and me, forever. The thing is we don't even know each other, but when I look at you I just want to be with you and talk about all the things that are possible to talk about. I want to be in your arms and I want you to see me and love me. But this is still a dream. I know that we will never be together, but my heart really hope that one day, when the sun is shining, that it can be you and me. I know it's too late now that you have a girlfriend. But it doesn't matter because from what I've heard, the impossible love is the strongest. So please, see me, like I saw you for the first time. I know that you can't decide what is going to happen. It depends on destiny. I want to be your destiny. I just want to get to know you, and then maybe we can be more. We can be eachother's everything, like in my dreams. Because you are everywhere in my dreams. When I have a good day, it is because you were in my dream the night before. Let me be your dream. Let me be seen by you. Let me be your everything.

My dreams come true and I love this boy with all my heart!

Känner inte igen mig själv, är inte mitt riktiga jag...
Inget har varit sig likt den senaste månaden sen mamma åkte in på sjukhuset!
Mitt humör går som i en berg och dalbana, ena sekunden är jag glad och lycklig och andra sekunden storgråter jag och är hur arg och elak som helst.
Jag skäms och mår så himla dåligt över detta jävla beteendet, att dom jag älskar mest på denna jorden skall få stå ut med mig när jag bara beter mig som skit mot dom.
Jag blir sur för minsta lilla och säger saker som jag verkligen inte menar.
Vissa får ta emot mer och vissa mindre... Just nu känner jag mig som en hemsk människa och jag vet inte vad jag ska göra för att ändra mig, för att få människor att inse hur mycket jag egentligen uppskattar dem och inte skiter i dem.
Jag vill ändra mig till det bra igen.. och som jag sa, jag vill visa hur mycket jag älskar mina nära och kära.upp
Det är något som alla borde göra!


Vi borde uppskatta allt vi har i livet, älskar alla vära nära och kära. Även om man hatar stunden för tillfället, man är så sur och idiotisk mot allt och alla så älskar man dem så oerhört mycket men man känner att man inte kan visa det. Någon dag kommer det vara försent för att visa sin kärlek, och jag fruktar den dagen. Det finns många jag känner att jag borde visat mer kärlek för tillfället. Men två personer är framförallt min Pojkväns föräldrar, men även min pojkvän. Vill bara springa in i deras famnar och krama dem hårt, be om ursäkt för att jag inte sagt hur mycket jag bryr mig om dem och sedan berätta hur jävla mycket jag älskar och uppskattar allt dem gör för mig. Dem har gett mig allt och kämpat så hårt för att jag ska ha det bra, dem har varit vid min sida när mamma inte mått så bra och kunnat vara där.

Även min Pappa borde jag visa mer kärlek till. Han är min pappa, den som ALLTID funnits för mig till 110 %. Men jag berättar nästan aldrig hur mycket han betyder för mig eller hur mycket jag älskar och uppskattar allt han gör.

Sen är det min pojkvän Simon som jag lägger mest skit på just nu. Jag har så jävla dåligt samvete och är så himla ledsen för mitt beteende. Simon är den som borde få mest kärlek, mest uppskattning och mest tacksamhet av mig. Han älskar mig som ingen annan gör och ställer alltid upp för mig. Ingen lyssnar eller tröstar så bra som Simon. Han lämnar mig aldrig när jag behöver honom. Om jag så skulle ligga och gråta i min säng skulle han lätt kunna sjukanmäla sig och välja att ligga bredvid mig tills jag mår bra igen.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta och är tacksam för varje minut jag får tillbringa med honom.
När det gäller Simon så måste jag ändra mig. Det är han som borde känna min kärlek extra mycket för tillfället.

Man ska uppskatta det man har, och inte sträva efter något som egentligen
är helt meningslöst. Sträva efter att behandla dina nära bra, så har du ett
bra mål att följa.
Så, snälla ta hand om era nära och var snälla mot varann.. man vet aldrig när livet tar slut. Du finns idag men ingen vet om du kommer att finnas imorgon, detsamma gäller dina nära.. Det är så lätt att allting tar slut på en enda sekund.