hefvelindahlberg

Känner inte igen mig själv, är inte mitt riktiga jag...
Inget har varit sig likt den senaste månaden sen mamma åkte in på sjukhuset!
Mitt humör går som i en berg och dalbana, ena sekunden är jag glad och lycklig och andra sekunden storgråter jag och är hur arg och elak som helst.
Jag skäms och mår så himla dåligt över detta jävla beteendet, att dom jag älskar mest på denna jorden skall få stå ut med mig när jag bara beter mig som skit mot dom.
Jag blir sur för minsta lilla och säger saker som jag verkligen inte menar.
Vissa får ta emot mer och vissa mindre... Just nu känner jag mig som en hemsk människa och jag vet inte vad jag ska göra för att ändra mig, för att få människor att inse hur mycket jag egentligen uppskattar dem och inte skiter i dem.
Jag vill ändra mig till det bra igen.. och som jag sa, jag vill visa hur mycket jag älskar mina nära och kära.upp
Det är något som alla borde göra!


Vi borde uppskatta allt vi har i livet, älskar alla vära nära och kära. Även om man hatar stunden för tillfället, man är så sur och idiotisk mot allt och alla så älskar man dem så oerhört mycket men man känner att man inte kan visa det. Någon dag kommer det vara försent för att visa sin kärlek, och jag fruktar den dagen. Det finns många jag känner att jag borde visat mer kärlek för tillfället. Men två personer är framförallt min Pojkväns föräldrar, men även min pojkvän. Vill bara springa in i deras famnar och krama dem hårt, be om ursäkt för att jag inte sagt hur mycket jag bryr mig om dem och sedan berätta hur jävla mycket jag älskar och uppskattar allt dem gör för mig. Dem har gett mig allt och kämpat så hårt för att jag ska ha det bra, dem har varit vid min sida när mamma inte mått så bra och kunnat vara där.

Även min Pappa borde jag visa mer kärlek till. Han är min pappa, den som ALLTID funnits för mig till 110 %. Men jag berättar nästan aldrig hur mycket han betyder för mig eller hur mycket jag älskar och uppskattar allt han gör.

Sen är det min pojkvän Simon som jag lägger mest skit på just nu. Jag har så jävla dåligt samvete och är så himla ledsen för mitt beteende. Simon är den som borde få mest kärlek, mest uppskattning och mest tacksamhet av mig. Han älskar mig som ingen annan gör och ställer alltid upp för mig. Ingen lyssnar eller tröstar så bra som Simon. Han lämnar mig aldrig när jag behöver honom. Om jag så skulle ligga och gråta i min säng skulle han lätt kunna sjukanmäla sig och välja att ligga bredvid mig tills jag mår bra igen.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta och är tacksam för varje minut jag får tillbringa med honom.
När det gäller Simon så måste jag ändra mig. Det är han som borde känna min kärlek extra mycket för tillfället.

Man ska uppskatta det man har, och inte sträva efter något som egentligen
är helt meningslöst. Sträva efter att behandla dina nära bra, så har du ett
bra mål att följa.
Så, snälla ta hand om era nära och var snälla mot varann.. man vet aldrig när livet tar slut. Du finns idag men ingen vet om du kommer att finnas imorgon, detsamma gäller dina nära.. Det är så lätt att allting tar slut på en enda sekund.