Tro, Hopp och Kärlek!
Jag har inte kunnat sova ordentligt på en vecka, de två senaste dagarna har jag inte sovit något alls, så tyckte det var tid att skriva av mig..
Jag har inte skrivit om detta tidigare i bloggen så jag kände att det var dags att ta detta ”steget” för att skriva och lätta på det som tynger mig mest i livet just nu.
Sista tiden i mitt liv har varit tung. En vinter, början till vårkväll förändrades allt. Förstörde, slet sönder och terroriserar fortfarande. Cancer. Min mamma. Ett flertal läkarbesök, och prognosen är ställd: Obotlig!
Sedan slutet av terminen i 3an, den tiden som skall kännas som mest underbar i ens liv, så har min familj, våra närmsta levt i ett helvete, det helvete som cancer skapar.
Det är omöjligt att ens försöka förklara vilken fruktansvärd skräck och ångest det är som man får leva med.
Jag kommer alltid minans den kvällen då jag fick samtalet. Mamma hade känt sig lite småkrasslig under den senaste veckan och jag åkte med henne i ambulansen för de misstänkte hjärnhinneinflammation, vilket inte kändes så farligt men ändå tråkigt att hon var sjuk. Detta var några innan just denna hemska kväll.
Men under just denna kväll hade vi middag hemma hos pappa. Efter att vi ätit klart huvudrätten ringer Magnus och säger att mamma flyttats till Onkologen. Jag började fundera, onkologen.. är inte det där man strålas och där cancersjuka patienter ligger?
Jag och min syster åkte ner till sjukhuset på en gång, det var en hemsk och overklig stämning inne i rummet, det var här och nu vi fick veta, vår mamma har cancer.
Under den senaste tiden har jag känt mig väldigt stark och glad, men att gå igenom en väsentlig del av sin tonårstid med en mamma, svårt sjuk sätter verkligen sina spår. Jag orkar inte göra allt det som mina vänner gör, jag är inte längre samma ”naiva” människa som jag en gång var. Jag har vuxit upp, alldeles för fort. Jag känner mig 100 år äldre än mina vänner, dom tycker jag är tråkig för att jag inte orkar träffas lika mycket, för att jag inte har samma humor längre, för att jag inte pratar lika mycket, för att jag är tröttare och allmänt tråkigare. Till största del ledsnare.
Men saker som förut gjorde mig förkrossad, som att en tjejkompis snackade skit, berör mig inte längre. Och jag har verkligen insett att det där ”Klyschiga” familjen, kärleken och tryggheten är det som verkligen räknas på riktigt. Det finns ingen tid att förslösa, det gäller att älska här och nu.
När jag kollade på facebook så hade en vän lagt upp en låt, ”För kärlekens skull” med Ted Gärdestad, just den låten min mamma talat om att hon vill ska spelas när hon dött, på hennes begravning. Jag lyssnade på den och ångesten och rädslan och sorgen kramar min mage så jag mår illa.
Tårar. Konstigt fenomen. De rinner oavsett man vill eller inte. Men tron på att de lindrar ångesten och sorgen gör att jag låter dem rinna. Så fort jag börjar spela låten så börjar det rinna. Vad spelar det för roll? Min mamma har cancer. En mening som fastnat i mitt huvud och återupprepas om och om igen. Jag hör människor som klagar att dem fryser, att dem har inte fått tillräckligt med färg i sommar. Men vad spelar det för roll, min mamma har cancer. Så fort något annat händer så sätter jag det i perspektiv med den enda lilla meningen som är så stor i omfattning.
Hela familjen och vänner runt omkring har drabbats av en hinna av sorg, känsla av maktlöshet och en ilska mot sjukvården som borde kunnat förhindra denna äckliga sjukdom, eller i alla fall ställa upp mer för min mamma, för oss drabbade. Min mamma upptäckte sin cancer i hjärnan för cirka 7 månader sedan. Läkarna talade om att den är obotlig och Faktum kvarstår: den är obotlig och dödlig och det är bara tiden som kvarstår, hur länge man kan hålla detta monter i schack. Dödliga celler som växt till sig lever i min mammas kropp och hotar att ta över hennes liv, hennes liv med oss, sin familj, sina barn. Glioblastom. Fult namn. Hotfullt namn. Dödlig sjukdom. Mamma har levt med detta i Nästan 1,5 år utan att veta om det. Flertal lever i 1 år efter upptäckten. Enstaka i 2-4. Vad är oddset på det?
Mamma kollade sin hjärna efter proppar för snart ett år sen och då kollade sjukvården efter proppar. Det var inte så att de kollade efter annat utan var totalt blinda på dessa JÄVLA proppar. Tittar man tillbaka idag på de röntgenbilder som man tog då så finns den där, detta monster. MIN mamma har levt med denna värk i sin kropp under ett helt år. Att denna sjukvård är så varsamma om sina pengar och att de är så stressade och väljer att BARA rikta in sig på det som är sagt, istället för att kunna misstänkta andra saker är då för dyrt här i Sverige. Men det priset min mamma får betala är med sitt liv. Priset vi anhöriga får betala är att mista henne. Tack landstinget för ingenting!
Efter att mamma fick sin diagnos så har det känts som att alla har cancer och jag kommer ofta på mig själv med att tänka på när det är min tur att bli sjuk. Och lika ofta tänker jag att Simon kommer att drabbas, då står jag här igen, och måste vara den anhöriga.
Men mamma lever idag och det vill jag tacka alla med som stöttad henne, och hjälpt henne såhär pass med hela mitt hjärta.
Jag älskar dig mamma, du är bäst i hela världen, det finns ingen som du!
Tro, Hopp och Kärlek
<3
