hefvelindahlberg

Kär blogg, dagbok kalla det vad ni vill... jag vet att jag är dålig på att blogga men fick ett litet fnatt att göra det idag... När jag satt hemma i min säng idag, kom jag och tänka på andra "dejten" med simon...

jag minns allt så väl, som om det var igår. vi skulle ta farväl eftersom min buss hade kommit, dumma buss tänkte jag. du kollade på mig och skulle pussa mig, jag jag kollade dig i ögonen och dina mjuka läppar blev som ett avtryck på mina. fan tänkte jag, varför kysste jag honom? jag får inte gå så fort fram! när jag sedan satt på bussen, som alltid skumpade för mycket och gjorde att jag fick ont i magen, pep mobilen till. jag visste att det var från dig. "det var mysigt att träffa dig idag" fan, tänkte jag igen, jag hade förstört allt. vad skulle jag svara? mitt svar blev "jo det,  jag tycker om dig så himla mycket, vill bara att det ska kännas rätt för dig med". jag hade nämligen blivit varit med om det misstaget innan och blivit sårad på grund av att allt gått så fort. inte igen sa jag till mig själv, inte igen. precis som mitt svar var, var anledningen till att jag pussade honom, det var ju bara en puss kan många tänka. men nej, det var inte bara en puss. det var ett svar att jag gillade honom också. Visst var jag lycklig att han pussade mig men inte nog med det hade vi haft sex tidigare under kvällen. Jag var livrädd att han skulle tycka jag var "för på" och jag var livrädd att han skulle sluta prata med mig. nästa gång vi träffades hade jag bestämt mig, man måste våga för att känna på kärlek. denna gången när vi skulle ta farväl stod vi i hans hus, jag skulle ta bussen precis bredvid. hejdå viskade han i mitt öra och såg mig in i ögonen. hans läppar mötte mina och efteråt viskade du, hoppas vi ses snart igen. jag hade gett honom mitt hjärta och hoppades inte att att han skulle hantera det fel, att skära i det och lämna dem där fula ärren som jag redan hade. jag orkade inte.
Om en månad och en vecka var det ett år sen vi blev tillsammans.