hefvelindahlberg

Jag har inte kunnat sova ordentligt på en vecka, de två senaste dagarna har jag inte sovit något alls, så tyckte det var tid att skriva av mig..
Jag har inte skrivit om detta tidigare i bloggen så jag kände att det var dags att ta detta ”steget” för att skriva och lätta på det som tynger mig mest i livet just nu.

 

Sista tiden i mitt liv har varit tung. En vinter, början till vårkväll förändrades allt. Förstörde, slet sönder och terroriserar fortfarande. Cancer. Min mamma. Ett flertal läkarbesök, och prognosen är ställd: Obotlig!

 

Sedan slutet av terminen i 3an, den tiden som skall kännas som mest underbar i ens liv, så har min familj, våra närmsta levt i ett helvete, det helvete som cancer skapar.
Det är omöjligt att ens försöka förklara vilken fruktansvärd skräck och ångest det är som man får leva med.

Jag kommer alltid minans den kvällen då jag fick samtalet. Mamma hade känt sig lite småkrasslig under den senaste veckan och jag åkte med henne i ambulansen för de misstänkte hjärnhinneinflammation, vilket inte kändes så farligt men ändå tråkigt att hon var sjuk. Detta var några innan just denna hemska kväll.
Men under just denna kväll hade vi middag hemma hos pappa. Efter att vi ätit klart huvudrätten ringer Magnus och säger att mamma flyttats till Onkologen. Jag började fundera, onkologen.. är inte det där man strålas och där cancersjuka patienter ligger?
Jag och min syster åkte ner till sjukhuset på en gång, det var en hemsk och overklig stämning inne i rummet, det var här och nu vi fick veta, vår mamma har cancer.

Under den senaste tiden har jag känt mig väldigt stark och glad, men att gå igenom en väsentlig del av sin tonårstid med en mamma, svårt sjuk sätter verkligen sina spår. Jag orkar inte göra allt det som mina vänner gör, jag är inte längre samma ”naiva” människa som jag en gång var. Jag har vuxit upp, alldeles för fort. Jag känner mig 100 år äldre än mina vänner, dom tycker jag är tråkig för att jag inte orkar träffas lika mycket, för att jag inte har samma humor längre, för att jag inte pratar lika mycket, för att jag är tröttare och allmänt tråkigare. Till största del ledsnare.
Men saker som förut gjorde mig förkrossad, som att en tjejkompis snackade skit, berör mig inte längre. Och jag har verkligen insett att det där ”Klyschiga” familjen, kärleken och tryggheten är det som verkligen räknas på riktigt. Det finns ingen tid att förslösa, det gäller att älska här och nu.

 

När jag kollade på facebook så hade en vän lagt upp en låt, ”För kärlekens skull” med Ted Gärdestad, just den låten min mamma talat om att hon vill ska spelas när hon dött, på hennes begravning. Jag lyssnade på den och ångesten och rädslan och sorgen kramar min mage så jag mår illa.

Tårar. Konstigt fenomen. De rinner oavsett man vill eller inte. Men tron på att de lindrar ångesten och sorgen gör att jag låter dem rinna. Så fort jag börjar spela låten så börjar det rinna. Vad spelar det för roll? Min mamma har cancer. En mening som fastnat i mitt huvud och återupprepas om och om igen. Jag hör människor som klagar att dem fryser, att dem har inte fått tillräckligt med färg i sommar. Men vad spelar det för roll, min mamma har cancer. Så fort något annat händer så sätter jag det i perspektiv med den enda lilla meningen som är så stor i omfattning.

Hela familjen och vänner runt omkring har drabbats av en hinna av sorg, känsla av maktlöshet och en ilska mot sjukvården som borde kunnat förhindra denna äckliga sjukdom, eller i alla fall ställa upp mer för min mamma, för oss drabbade. Min mamma upptäckte sin cancer i hjärnan för cirka 7 månader sedan. Läkarna talade om att den är obotlig och Faktum kvarstår: den är obotlig och dödlig och det är bara tiden som kvarstår, hur länge man kan hålla detta monter i schack. Dödliga celler som växt till sig lever i min mammas kropp och hotar att ta över hennes liv, hennes liv med oss, sin familj, sina barn. Glioblastom. Fult namn. Hotfullt namn. Dödlig sjukdom. Mamma har levt med detta i Nästan 1,5 år utan att veta om det. Flertal lever i 1 år efter upptäckten. Enstaka i 2-4. Vad är oddset på det?

Mamma kollade sin hjärna efter proppar för snart ett år sen och då kollade sjukvården efter proppar. Det var inte så att de kollade efter annat utan var totalt blinda på dessa JÄVLA proppar. Tittar man tillbaka idag på de röntgenbilder som man tog då så finns den där, detta monster. MIN mamma har levt med denna värk i sin kropp under ett helt år. Att denna sjukvård är så varsamma om sina pengar och att de är så stressade och väljer att BARA rikta in sig på det som är sagt, istället för att kunna misstänkta andra saker är då för dyrt här i Sverige. Men det priset min mamma får betala är med sitt liv. Priset vi anhöriga får betala är att mista henne. Tack landstinget för ingenting!
Efter att mamma fick sin diagnos så har det känts som att alla har cancer och jag kommer ofta på mig själv med att tänka på när det är min tur att bli sjuk. Och lika ofta tänker jag att Simon kommer att drabbas, då står jag här igen, och måste vara den anhöriga.
Men mamma lever idag och det vill jag tacka alla med som stöttad henne, och hjälpt henne såhär pass med hela mitt hjärta.

 

Jag älskar dig mamma, du är bäst i hela världen, det finns ingen som du!

Tro, Hopp och Kärlek

<3

Som jag skrev i mitt förra inlägg och som jag börjar alla mina inlägg med så har jag inte skrivit på länge...

Jag tror den här bloggen var mer som terapi för mig när jag mådde dåligt. Men tiderna har vänt och jag mår bättre än på flera år. Men även om jag mår bra idag så har jag mycket mörkt och dystert som tynger mig. Jag vet inte rikgtigt hur jag ska förklara, jag har inte riktigt tid för att blogga skulle man kunna säga, men nu känns det för en gångs skull skönt att kunna gå in för att skriva av sig lite. Jag har kämpat så mycket och haft en väldigt lång resa, det har varit så mycket mer än vad jag kunnat dela med mig av här. Men nu har jag börjat om helt. Jag har fått perspektiv på livet och förstått att det finns så mycket mer än att bara må dåligt. Mammas canser, ja det är ett rent helvete.. jag ska skriva ett inlägg till där jag ska gå in lite djupare på hur jag mår... men det har varit och ÄR fortfarande ett rent helvete... Men det finns så mycket ljust som får mig att se saker possitivt ändå..
Jag har en underbar familj, min pojkvän stöddar mig och finns här för mig i vått som tort, jag har börjat spela handboll igen, vilket är en lättnad som gör att en stor tyngd kan falla från mina axlar.
Det känns konstigt att börja igen, men på ett bra sätt, det ger mig kraft och styrka.
Det känns underbart och för första gången på länge så vet jag att jag kommer klara av det.

Kär blogg, dagbok kalla det vad ni vill... jag vet att jag är dålig på att blogga men fick ett litet fnatt att göra det idag... När jag satt hemma i min säng idag, kom jag och tänka på andra "dejten" med simon...

jag minns allt så väl, som om det var igår. vi skulle ta farväl eftersom min buss hade kommit, dumma buss tänkte jag. du kollade på mig och skulle pussa mig, jag jag kollade dig i ögonen och dina mjuka läppar blev som ett avtryck på mina. fan tänkte jag, varför kysste jag honom? jag får inte gå så fort fram! när jag sedan satt på bussen, som alltid skumpade för mycket och gjorde att jag fick ont i magen, pep mobilen till. jag visste att det var från dig. "det var mysigt att träffa dig idag" fan, tänkte jag igen, jag hade förstört allt. vad skulle jag svara? mitt svar blev "jo det,  jag tycker om dig så himla mycket, vill bara att det ska kännas rätt för dig med". jag hade nämligen blivit varit med om det misstaget innan och blivit sårad på grund av att allt gått så fort. inte igen sa jag till mig själv, inte igen. precis som mitt svar var, var anledningen till att jag pussade honom, det var ju bara en puss kan många tänka. men nej, det var inte bara en puss. det var ett svar att jag gillade honom också. Visst var jag lycklig att han pussade mig men inte nog med det hade vi haft sex tidigare under kvällen. Jag var livrädd att han skulle tycka jag var "för på" och jag var livrädd att han skulle sluta prata med mig. nästa gång vi träffades hade jag bestämt mig, man måste våga för att känna på kärlek. denna gången när vi skulle ta farväl stod vi i hans hus, jag skulle ta bussen precis bredvid. hejdå viskade han i mitt öra och såg mig in i ögonen. hans läppar mötte mina och efteråt viskade du, hoppas vi ses snart igen. jag hade gett honom mitt hjärta och hoppades inte att att han skulle hantera det fel, att skära i det och lämna dem där fula ärren som jag redan hade. jag orkade inte.
Om en månad och en vecka var det ett år sen vi blev tillsammans.